Margareta Larsson, riksdagskvinna för Sverigedemokraterna och tillika Jimmie Åkessons svärmor är ju som bekant just nu i blåsväder för att hon anser att man ska kunna fängsla konstnärer som målar vaginor på väggar.
Men det är inte första gången Margareta Larsson uttryckt sig ogillande om konst eller konstnärer.
Sverigedemokraterna menade i sin skuggbudget hösten 2013 att kulturen spelar en viktig roll i politiken och samhällsbygget. Men det gäller inte all kultur. Inom utgiftsområdet för kultur i SD:s skuggbudget vill partiet minska anslagen för mångkultur och samtidskonst.
Margareta Larsson angav i en kommentar till SVT som anledning att man just ville minska anslagen med att hon tyckte att samtidskonst är lite väl abstrakt och luddig.
”Jag vet inte om allmänheten är så intresserade av samtidskonst. Ja, för konsten kan ju vara lite vad som helst nuförtiden.”
Samtidigt ville SD också att stödet till organisationer som baseras på kön eller etnicitet skulle dras in.
När Margareta Larsson satt som SD-ledamot i Gävle kommun så var en av deras profilfrågor inför valet 2010 att byta ut all ”förfulad”, ”obegriplig”, och mångtydig konst på gator och torg mot entydig konst i ”klassicistisk stil”.
Om Sverigedemokraterna hade ägt den politiska makten i Gävle hade inte Carin Ellbergs skulpterade vardagsgudinna stått kvar i rondellen vid Gävles trafikplats Norrtull. För Sverigedemokraternas tre kommunledamöter tyckte hon var ful, flertydig och främmande och liknade en rymdvarelse. De lade in en partimotion om att flytta bort henne. I stället ville de pryda platsen med ”synbar och stilren konst” som ”anknyter ... till Gävles historia”. (Arbetarbladet 3/1-08). Utan framgång. I januari 2008 avslogs SD:s partimotion av en enhällig kommunstyrelse.
När Margareta Larsson fick frågan om vad SD menade med ”synbar klassicism”, svarade hon så här:
”Ordning, symmetri, välavvägda proportioner och gyllene snittet som högsta standard för konst och arkitektur. Den stora allmänheten mår bra av begriplig konst som påminner om naturens harmoni och Gävles egenskaper. Ingen ska behöva bli upprörd i det allmänna rummet.”
Margareta Larsson tyckte också att den fritt skapande konsten inte hörde hemma i den yttre miljön:
”Det hör till den smala konsten som det är fel att exponera på gator och torg. Fritt skapande hör inte hemma i den yttre miljön, utan på särskilda konstplatser och i speciella byggnader dit man kan gå frivilligt.”
Det är ju ingen tvekan om att Sverigedemokraterna hämtat sin syn på vad som är att anses som konst eller inte ifrån nazityskland där konst som inte föll dem i smaken betecknades som ”Entartete Kunst”. Degenererad eller urartad konst.
Till åtgärderna mot Entartete Kunst hörde bland annat yrkesförbud utfärdat av det kulturpolitiska organet Reichskulturkammer med dess särskilda avdelning för just bildkonst. Yrkesförbudet gällde konstnärer som verkade inom konstriktningar vilka brukar beskrivas som modernistiska eller avantgardistiska. Förbudet infördes direkt efter det nazistiska maktövertagandet 1933 och kunde även drabba museipersonal som var ansvariga för inköp av modern konst liksom högskolelärare som undervisade i ämnet.
Och med Sverigedemokraterna i riksdagen har vi ju nu fått höra kulturpolitiska inlägg i riksdagsdebatterna som kräver stopp för samhällsfinansierad kultur som inte passar in i deras snäva nationalistisk världsbild på hur kultur och konst bör se ut.
Parallellerna är tydliga till den kulturpolitik som förts av varje totalitär regim i modern tid, exempelvis nazismen i Tyskland och det kommunistiska Sovjetunionen. Totalitära regimer har i alla tider sett kulturen både som ett hot mot de rätta värdena och som ett viktigt verktyg för förverkligandet av det nya drömsamhället.
Sverigedemokraternas syn på hur kulturpolitiken bör vara utformad går stick i stäv med riksdagens kulturpolitiska mål som säger att, ”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund.”
Och så skall det också förbli! För inte skall vi väl låta Sverigedemokraterna sätta agendan för vad som är att anses som passande konst eller inte bara för att den inte passar in i deras högerextrema nationalromantiska dagdrömmeri där enbart ordning, symmetri, välavvägda proportioner och gyllene snittet som högsta standard för konst och arkitektur skall gälla.
”Den stora allmänheten mår bra av begriplig konst”, sade ju Margareta Larsson.
Bara för att Sverigedemokraterna uppenbarligen inte begriper sig på konst, så inte skall de få pracka på andra vad som är begriplig konst eller inte. Det är ju upp till betraktaren själv att avgöra. Det mår nog den stora allmänheten bäst av. För inte behövs väl att förutom SD:s vanliga rasism, att de nu också börjar utöva kulturrasism?
Och slutligen, låt oss från Slutpixats konstavdelning presentera två alster. Ett verk i sann klassicistisk anda med en ”anstrykning” av fascistiskt propagandistisk nationalromantik som skulle få en Sverigedemokratisk ”konstexpert” av Margareta Larssons kaliber att kasta pannån i luften och sparka undan staffliet i extatiskt glädjefnatt.
Det andra verket kan vi kalla en blandning mellan manierism, i bästa Rafael anda och surrealism med en släng av abstrakt expressionism , som förmodligen skulle fått konstnären ställd inför rätta och slutligen fängslad för överdriven abstraktion och luddighet. Ja det vill säga om den Sverigedemokratiske ”konstexperten” Larsson då fått bestämma vill säga, eftersom hon förmodligen aldrig skulle begripit sig på vad konstnären visuellt ville få fram.
Raffina Wall för Slutpixlat
”Den svenska kultursektorn behöver reformeras. Vänstern har satt sin prägel på den sedan 1970-talet och borgerligheten är för urvattnad för att ha den minsta möjlighet att föra den i en annan riktning. Jag tror att i det här sammanhanget så är public service vad vi kan kalla för ”nyckelstocken”. Om detta redan havererade flaggskepp för den svenska kulturvänstern kan skjutas i sank, då blir det en öppning för att reda ut andra oegentligheter inom den statliga kultursektorn.”
Ja så säger SDU:s ”kulturpolitiska” talesman, Anton Stigermark i en debattartikel i Nyheter24 där han vill avskaffa Public service? Det vill säga Sveriges radio och tv.
Och anledningen till hans missnöje med just public service är hur SVT bevakade EU-valvakan?
”SVT:s valvaka från i söndags, där europaparlamentsvalet bevakades, hör till det sämsta av sitt slag som någonsin har sänts i svensk TV. Programledaren konstaterade inledningsvis att ovanligt många lärda personer befann sig i studion för att kommentera händelseutvecklingen, som ägde rum i Sverige såväl som på kontinenten. En viss intellektuell mångfald kunde också skönjas. Till de inbjudna hörde bland andra vänsteraktivister, Timbro-lobbyister, tidigare ministrar från både blått och rött håll samt en kader av samhällsdebattörer som alla gjort sig sina namn genom engagemang för den antirasistiska saken. Den här sändningen var extrem. Men den är inte otypisk. Vid det här laget borde det inte komma som en överraskning för någon att den föregivet opartiska statstelevisionen tar ställning när de ansvariga finner det lämpligt att göra så. Söndagens sändning ska snarast ses som ett särskilt tydligt exempel på den inställning som präglar hela det offentliga kultursverige och där SVT inte utgör något undantag. I det här klimatet är den givna utgångspunkten att konservatism och nationalism är någonting förkastligt och att partierna som bär upp dem är problempartier.”
Ja det är inte förvånande att en representant för ett högerextremistiskt parti spyr galla över public service då det enligt dem tillhör det ”politiskt korrekta etablissemanget”. Något vi vet dessa högerextremister alltid haft svårt för. Det vill säga de tycker naturligtvis inte om att som parti bli granskade av just Public service för det de verkligen är, fascister.
Anton Stigermark anser ju att public service är ett havererat flaggskepp och bara man lyckas skjuta detta i sank så skulle det bli en öppning för att reda ut andra oegentligheter inom den statliga kultursektorn.
Man måste då ställa sig frågan vad han åsyftar på när han talar om andra oegentligheter i kultursektorn/politiken.
Ja om man ska tro SD:s Björn Söder så är det för mycket ”sextioåttavänsterflum” i kulturen.
”Sextioåttavänsterns inflytande finns kvar i kulturpolitiken, borgarna har varit för svaga för att göra upp med flummet och kulturarbetarna styr hela debatten.”
Att Sverigedemokraterna inte vare sig gillar det ”politisk korrekta media”, eller kulturyttringar som inte är helsvenska, det vill säga mångkultur är ju ingen nyhet.
"Vi anser också att de värderingar som råder i det traditionella Sverige är sympatiska och värda att bevara. Vi menar att en del värderingar som kommer in i landet och ges för stort utrymme i och med att vi ska vara ett mångkulturellt samhälle hotar att få en splittrande effekt för samhället." (SD:s hemsida 2011)
SD:s Mattias Karlsson sade för ett tag sedan att svensk kultur inte ska ”automatiskt” påverkas av utländska impulser, om något sådant ens ska tillåtas ske.
Sverigedemokraterna vill naturligtvis på egen hand styra både public service och hur svensk kultur ska se ut i framtiden. För som det främlingsfientliga och rasistiska parti Sverigedemokraterna är, så är naturligtvis inslag eller yttringar från främmande kulturer som ett rött skynke för dem. Men framför allt vill de inte se någon form av granskning eller kritik riktas mot dem från Public service, då de i vanlig ordning tror att alla som är emot dem är någon form av "vänsterextremistiska element."
”Men SD är inte det första parti som velat bestämma vilken kulturform som är etniskt rätt och står för rätt etniska värden - som bara rätt folk kan förstå. Den kultursynen har en lång och mörk historia.
1937 i München organiserade nazisterna en utställning kallad "Entartete Kunst", "Degenererad konst". Modern konst av bland annat Picasso, Dali och Miró visades upp och hånades. Den kallades otysk, influerad av judar och bolsjeviker. Nazisterna gillade "traditionell" konst: föreställande, konkret, otvetydig - konst som illustrerade nazityska värden som renrasighet, lydnad, ordning.
I vissa avseenden är SD:s kulturpolitik lika skrämmande som dess invandringspolitik.”
(Ann-Charlotte Marteus, Expressen)
När Anton Stigermark i sin artikel säger, "I det här
klimatet är den givna utgångspunkten att konservatism och nationalism är
någonting förkastligt och att partierna som bär upp dem är
problempartier.”
Just så är det Anton! Högerextremistisk nationalism är förkastlig och de partier (SD o SvP) som bär upp detta är då sannerligen problempartier. Det är ingen given utgångspunkt. Det är en reell sanning!
Raffina Wall för Slutpixlat
I en artikel i dagens IRM kan man läsa att Sverigedemokraternas kulturpolitiska talesperson, Margareta Larsson anser att samtidskonsten är lite väl abstrakt och luddig. Och på grundval av det vill ”konstexperten” Larsson i SD:s skuggbudget minska anslagen till samtidskonsten.
”Samtidskonsten är lite väl abstrakt och luddig. Jag vet inte om allmänheten är så intresserade av samtidskonst. Ja, för konsten kan ju vara lite vad som helst nuförtiden.”
Vi förmodar väl då att ”konstexpert” Larsson lutar åt det konstområde hon bäst känner till, klassicismen, eftersom hon inte varken tycks begripa eller ha så mycket över för samtidskonsten.
För inte är det väl så illa att Larsson ogillar samtidskonsten för att den i vissa fall skulle kunna vara för mångkulturell? Det skulle ju vara kulturrasism Margareta Larsson ägnar sig åt i så fall!?
Nåja, klassicism är en stilriktning och estetisk epok som efterbildar den grekiska och romerska klassiska konsten och litteraturen. Stilen präglas av klarhet och harmoni.
I sammanhanget måste vi väl när det kommer till Sverigedemokraterna också påpeka att nazismen fullständigt älskade klassicismen och naturligtvis även nationalromantiken. All annan konst var enligt nazisterna degenererad. Även den dåtida samtidskonsten. Vars konstnärer på grund av sitt sätt att betrakta konsten och avbilda denna ofta arresterades och sattes i fängelse.
Då förstår man ju lite smått vad SD:s kulturpolitiska talesperson Margareta Larsson är ute efter. Samtidskonst riskerar ju att degenerera generationer av unga svenskar. Den är ju på tok för abstrakt och luddig! Sådant kan man ju naturligtvis inte visa! Eller ens skapa!
Nej bättre då med klassisk konst kryddad med nationalromantiska inslag som är fri från abstrakta uttryck och ”luddigheter” som även en ”konstexpert” av Margareta Larssons kaliber begriper sig på.
Låt oss från Slutpixats konstavdelning presentera två alster. Ett verk i sann klassicistisk anda med en ”anstrykning” av propagandistisk nationalromantik som skulle få en Sverigedemokratisk ”konstexpert” att kasta pannån i luften och sparka undan staffliet i extatiskt glädjefnatt.
Det andra verket kan vi kalla en blandning mellan post-målerisk abstraktion, i bästa Jackson Pollock anda och surrealism, som förmodligen skulle fått konstnären ställd inför rätta för överdriven abstraktion och luddighet. Ja det vill säga om den Sverigedemokratiske ”konstexperten” Larsson då fått bestämma vill säga, eftersom hon förmodligen aldrig skulle begripit sig på vad konstnären visuellt ville få fram.
Det sistnämnda verket går under namnet, ”Bubbelhjärna”.
Curt Latinosson för Slutpixlat
