20 juni 2014

Margareta Larsson SD: ”Den stora allmänheten mår bra av begriplig konst!”

Margareta Larsson, riksdagskvinna för Sverigedemokraterna och tillika Jimmie Åkessons svärmor är ju som bekant just nu i blåsväder för att hon anser att man ska kunna fängsla konstnärer som målar vaginor på väggar.

Men det är inte första gången Margareta Larsson uttryckt sig ogillande om konst eller konstnärer.


Sverigedemokraterna menade i sin skuggbudget hösten 2013 att kulturen spelar en viktig roll i politiken och samhällsbygget. Men det gäller inte all kultur. Inom utgiftsområdet för kultur i SD:s skuggbudget vill partiet minska anslagen för mångkultur och samtidskonst.


Margareta Larsson angav i en kommentar till SVT som anledning att man just ville minska anslagen med att hon tyckte att samtidskonst är lite väl abstrakt och luddig.


”Jag vet inte om allmänheten är så intresserade av samtidskonst. Ja, för konsten kan ju vara lite vad som helst nuförtiden.”


Samtidigt ville SD också att stödet till organisationer som baseras på kön eller etnicitet skulle dras in.


När Margareta Larsson satt som SD-ledamot i Gävle kommun så var en av deras profilfrågor inför valet 2010 att byta ut all ”förfulad”, ”obegriplig”, och mångtydig konst på gator och torg mot entydig konst i ”klassicistisk stil”.


Om Sverigedemokraterna hade ägt den politiska makten i Gävle hade inte Carin Ellbergs skulpterade vardagsgudinna stått kvar i rondellen vid Gävles trafikplats Norrtull. För Sverigedemokraternas tre kommunledamöter tyckte hon var ful, flertydig och främmande och liknade en rymdvarelse. De lade in en partimotion om att flytta bort henne. I stället ville de pryda platsen med ”synbar och stilren konst” som ”anknyter ... till Gävles historia”. (Arbetarbladet 3/1-08). Utan framgång. I januari 2008 avslogs SD:s partimotion av en enhällig kommunstyrelse.

När Margareta Larsson fick frågan om vad SD menade med ”synbar klassicism”, svarade hon så här:


”Ordning, symmetri, välavvägda proportioner och gyllene snittet som högsta standard för konst och arkitektur.  Den stora allmänheten mår bra av begriplig konst som påminner om naturens harmoni och Gävles egenskaper. Ingen ska behöva bli upprörd i det allmänna rummet.”


Margareta Larsson tyckte också att den fritt skapande konsten inte hörde hemma i den yttre miljön:


”Det hör till den smala konsten som det är fel att exponera på gator och torg. Fritt skapande hör inte hemma i den yttre miljön, utan på särskilda konstplatser och i speciella byggnader dit man kan gå frivilligt.”


Det är ju ingen tvekan om att Sverigedemokraterna hämtat sin syn på vad som är att anses som konst eller inte ifrån nazityskland där konst som inte föll dem i smaken betecknades som ”Entartete Kunst”. Degenererad eller urartad konst.


Till åtgärderna mot Entartete Kunst hörde bland annat yrkesförbud utfärdat av det kulturpolitiska organet Reichskulturkammer med dess särskilda avdelning för just bildkonst. Yrkesförbudet gällde konstnärer som verkade inom konstriktningar vilka brukar beskrivas som modernistiska eller avantgardistiska. Förbudet infördes direkt efter det nazistiska maktövertagandet 1933 och kunde även drabba museipersonal som var ansvariga för inköp av modern konst liksom högskolelärare som undervisade i ämnet.


Och med Sverigedemokraterna i riksdagen har vi ju nu fått höra kulturpolitiska inlägg i riksdagsdebatterna som kräver stopp för samhällsfinansierad kultur som inte passar in i deras snäva nationalistisk världsbild på hur kultur och konst bör se ut.


Parallellerna är tydliga till den kulturpolitik som förts av varje totalitär regim i modern tid, exempelvis nazismen i Tyskland och det kommunistiska Sovjetunionen. Totalitära regimer har i alla tider sett kulturen både som ett hot mot de rätta värdena och som ett viktigt verktyg för förverkligandet av det nya drömsamhället.


Sverigedemokraternas syn på hur kulturpolitiken bör vara utformad går stick i stäv med riksdagens kulturpolitiska mål som säger att, ”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund.”


Och så skall det också förbli! För inte skall vi väl låta Sverigedemokraterna sätta agendan för vad som är att anses som passande konst eller inte bara för att den inte passar in i deras högerextrema nationalromantiska dagdrömmeri där enbart ordning, symmetri, välavvägda proportioner och gyllene snittet som högsta standard för konst och arkitektur skall gälla.


”Den stora allmänheten mår bra av begriplig konst”, sade ju Margareta Larsson.


Bara för att Sverigedemokraterna uppenbarligen inte begriper sig på konst, så inte skall de få pracka på andra vad som är begriplig konst eller inte. Det är ju upp till betraktaren själv att avgöra. Det mår nog den stora allmänheten bäst av. För inte behövs väl att förutom SD:s vanliga rasism, att de nu också börjar utöva kulturrasism?


Och slutligen, låt oss från Slutpixats konstavdelning presentera två alster. Ett verk i sann klassicistisk anda med en ”anstrykning” av fascistiskt propagandistisk nationalromantik som skulle få en Sverigedemokratisk ”konstexpert” av Margareta Larssons kaliber att kasta pannån i luften och sparka undan staffliet i extatiskt glädjefnatt.


Det andra verket kan vi kalla en blandning mellan manierism, i bästa Rafael anda och surrealism med en släng av abstrakt expressionism , som förmodligen skulle fått konstnären ställd inför rätta och slutligen fängslad för överdriven abstraktion och luddighet. Ja det vill säga om den Sverigedemokratiske ”konstexperten” Larsson då fått bestämma vill säga, eftersom hon förmodligen aldrig skulle begripit sig på vad konstnären visuellt ville få fram.




 Raffina Wall för Slutpixlat