Efter att jag, Slutpixlats Raffina Wall i veckor försökt att få
till stånd en intervju med en framstående Sverigedemokrat så var det äntligen
en av dem som krälade sig upp från rasistträsket och mer än villigt ställde upp
på en intervju. Dock så ville denne Sverigedemokrat inte ställa upp i intervjun
under eget namn. Han ville istället använda sitt alter ego. Thorhilda Alfina!?
Och inte blev det en intervju i riksdagshuset som vi planerat.
Intervjun skedde på Thorhilda Alfinas hemmaplan. I Kalmar?
Bakom en utedasslänga på en bakgård i de gamla delarna av Kalmar
fick vi hålla till då Thorhilda Alfina inte offentligt ville bli sedd i sin nya
kreation. En kreation som förde tankarna
till en storbröstad Bierstube Mädchen någon gång i 30-talets München.
Min först fråga till Thorhilda Alfina var följande:
”Vad tycker du om att ni Sverigedemokrater ibland kallas för
mörkermän?”
”Hörre du din lilla PK fjant! För det första så ska du kalla
mig för Madame, och för det andra så är då inte jag, någon mörkerman! Snarare
en liten läcker mörkerkvinna i högklackat och rävboa.”
”Öhum!? Madame är ju dömd för förtal en gång. Hur ser Madame
på detta?”
”Det var en illvillig konspiratorisk komplott från början
till slut! Naturligtvis regisserad av extremvänstern! Har aldrig i mitt liv
talat illa, nedvärderat eller förtalat en person eller några andra etniska
stolpskott till invandrare!”
”Nähä!? Vad tycker Madame om den svenska
invandringspolitiken då?”
”Rent åt helvete! Vi har släppt in kreti o pleti i det här
landet alldeles för länge! Hottentotterna är på väg att ta makten i vårt sköna
land!”
”Hottentotterna!?”
”Ja de där jävla muslimerna och deras gigantiska familjer.
Tro mig, snart sitter det en sådan där turbannisse som statsminister i vårt
sköna land!”
”Säg mig Madame, är inte det att generalisera frågan en aning?"
”Generalisera!? Nej det är ren sanning och inget annat! Det
är så det står i Avpixlat! Och där är det vi som skriver sanningarna och inte PK-journalisterna
i den förljugna extremt vänstervridna dags och kvällspressen!”
”Är Madame möjligtvis rasist?”
”Definitionsfråga det där… Tror fan jag är narcissist!”
”Narcissist!? Jag sa rasist… Madame.”
”Sak samma!”
”Vad tycker Madame om alla skandaler som senaste tiden
skakat det Sverigedemokratiska partiet?”
”Vilka skandaler?”
”Madame har väl hört talas om det så kallade Järnrörsgängets
eskapader och Lars Isovaaras verbala attack på en riksdagsvakt och er alldeles
egen sexdåre på ert partikansli och era lokalpoli…”
”Hallå där lilla fröken kommunist… Nu har allt lilla fröken
Wall blivit grundligt förd bakom ljuset. Allt det där är rent ljug och förtal
från den så politiskt korrekta extremvänsterpressen. Man kan aldrig lita på vad
de skriver i Svenska Dagbladet och Dagens nyheter.”
”Öhum… Vilka politiska frågor för ni Sverigedemokrater
utöver invandringspolitiska frågor Madame?”
”Oj då? Ja det är många andra politiska frågor som ligger
oss varmt om hjärtat.”
”Kan Madame ge några exempel?”
”Öh… Vi har för exempel… Öh… Kommer inte på något så där
rakt på arm just nu. Kan du ringa mig i morgon så kanske jag kommer ihåg någon
tills dess.”
”En sista fråga Madame. Tycker ni Madame att Jimmie Åkesson
är rätt person att leda Sverigedemokraterna?”
”Absolut rätt man på rätt plats! Man kan se Jimmie Åkesson
som den romerske kejsaren Julia Caesar, och mig som hans trogne vapendragare
Sancho Panza i kampen mot den muslimska invasionen.”
”Vänta nu här lite Madame Thorhilda Alfina!? Ni menar väl
Julius Caesar, inte Julia, hon var ju en svensk skådespelerska inte en romersk
kejsare.”
”Det var då själve fan fröken Wall! Jag kan väl få tolka
historien på mitt sätt. Det brukar jag ju alltid göra! Vad jag menar är att
Jimmie Åkesson är fullt jämförbar med den store Julius Caesar, bara det att jag
gärna skulle vilja se honom klädd som Julia Caesar. I en chick liten hatt med
blommor i, en moderiktig handväska med medföljande järnrö… förlåt paraply och
ett par sexiga snörkängor.”
”Jaha!? Och varför vill ni Madame, se er som Sancho Panza,
som egentligen var Don Quijotes vapendragare?”
”För att jag älskar åsnor.”
”Åsnor!?”
”Ja just det, fröken Wall! Åsnor. Det blir så när man
dagligen omges av sina partikamrater.”
”Amen! Har ni Madame någon sista tanke innan vi avslutar
intervjun?”
”O ja! Var har fröken Wall köpt de bedårande pumpsen ni bär?”
Ja detta var allt annat än den uttömmande intervjun jag
hoppats på. Och medans den Sverigedemokratiske riksdagsmannen, eller om det var
kvinnan, Thorhilda Alfina på ostadiga ben i sina stilettklackar vandrade hemåt
i skymningen insåg jag plötsligt hur lyckligt lottade vi andra medborgare är som
inte sympatiserar med Sverigedemokraterna. Vi kan ju åtminstone välja vilka
åsnor vi vill umgås med eller inte.
Raffina Wall för Slutpixlat.
|
Thorhilda Alfina på en av sina älskade åsnor. |